carolajn

Glöggen har nu stått i Slemdal och jäst till sig i cirka 5 veckor nu, så i fredags kände vi (jag och P-lajn) att nu jädrar var det dags för en provsmakning. Vi slevade upp varsin halv kopp och förvånades. Förväntningarna var inte särskilt höga, det skall sägas, men det var en helt okej glögg. Visst, de sista klunkarna var lite svåra att få ner pga den jävlarns starka alkoholsmaken (alkoholexperter som vi är uppskattade vi procenthalten till ungefär 20%) - men slutbetyget blir trots allt helt godkänt.

Idag, söndag, var det tänkt att vi skulle tvinga fram lite julstämning genom att gå i kyrkan och sedan sätta oss och dricka lite mer glögg. Men där glömde vi dessvärre bort i vilket land vi befann oss i och hur det nationella tankesättet lyder: "om du kan ta betalt för det och komma undan med det - vad fan tvekar du på?!"

350 kr för att höra på en konsert i kyrkan - där sätter jag fan stopp.

Jag sätter stopp ganska långt innan dess, för att vara ärlig.

Så vi sket i det där och gick hem för att dricka glögg istället.

Vi satt ett tag för att få till en "mysig bild" i fredags, jag och Pauline. Den här bilden blev bäst av de 20-tal bilder vi tog - det säger ju en hel del.

Det är sannerligen söndag då man kan sitta och lyssna hämningslöst på musikalklipp av olika slag utan att känna speciellt mycket ångest över det.

Om två timmar drar vi oss ner till Majorstuen för att köpa New Moon-biljetter till på onsdag. Ber till gud att det inte kommer finnas några skrikande 14-åriga norska flickor i biosalongen när jag är där. Betalar jag 100 kr för filmen kräver jag total tystnad. Total tystnad och R-Patz.

Emelie - märk väl trumvirveln vid 2.46.

Det är väldigt svårt att skriva något om ett liv där det faktiskt inte händer så jävla mycket.
Ska ta tag i det här och skriva något trevligt imorgon. Nu ska vi hem till folket i Töyen där Calle ska laga till en festmåltid (förmodar jag).

Här ser ni resultatet av det lilla missödet igår:

Tror den hade funkat ganska bra som ett modernt konstverk. Om jag ristar in min signatur på baksidan ska det nog gå helt okej att får den såld för en 50-lapp eller så.

Ja, vad det här är får ni gissa er fram till

Fy fan vad jag älskar fredagar.

Sitter i vår lilla hybel och kollar på skavlan. Studerar hur bra norrmännen tycks förstå Peter Wahlbeck. Jag värderar hur tomma de ser ut i blicken när han pratar sin breda halländska. Detta för att sedan ha ångest över hur lite norrmännen egentligen förstår mig.

Äh, de förstår mig bra. Annars är de jävlar på att låtsas och gissa i blindo.

Det var en man idag som hade haft mycket problem med Get. De flesta som har haft mycket problem med Get (quite a few, that is) låter sin frustration gå ut över mig. Men icke denna man, istället var han mycket trevlig och hövlig mot mig och gav mig ett varningens ord: "Du som är en sådan trevlig svensk flicka, jag vill uppmana dig att söka ett nytt jobb på ett företag vars kundsyn inte är undermålig."
Det var trevligt, på ett "jag-jobbar-här-men-jag-har-absolut-inget-behov-av-att-försvara-min-arbetsgivare"-sätt.

Anywho, vilket jävla lyft det verkar bli med den nya svenska förbundskaptenen. Mediamässigt alltså. Buggar och har sig i TV. Lagerbäck var en tråkig jävel, det är konstaterat sedan länge. Den största utmaningen i förbundskaptensjobbet kan ju inte vara att bli mer folkligt omtyckt än mr Stiffass himself i alla fall. 
Fotbollsmässigt har jag däremot ingen aning om hur det kommer te sig.

Dagens hjärnsläpp får fröken Pauline Engström stå för. Den unga damen valde att torka upp sitt röda nagellack från golvet med en vit handduk. Det var ju inte så smart.  Rättelse: Dagens hjärnsläpp står Caroline Ekberg för. Att ställa en platsskål på en varm spisplatta var inte det smartaste draget idag inte.

Han gjorde sitt bästa i alla fall

Ja, det är som synes ganska glest med uppdateringar på bloggfronten. Ni fyra som drabbas av detta får ursäkta.

Köttar på med en roman nedan som kompensation.

Jag inledde igår min femte jobbvecka i Norge. Time flies, minst sagt.
Läget är ju lite annat än vad man trodde när man satt i Halmstad och bygde upp illusioner om hur bankkontot skulle fyllas till bredden i lyckans land Norge. Istället är det erfarenheter jag samlar på mig, inte pengar. Höhö.

Förra veckan bestod av dunderglöggmakeri, teampartehy och finbesök från Halmstad.
Glöggen kommer förmodligen smaka skit, men som sagt, vi samlar på oss erfarenheter - inte smakupplevelser.

Teamfesten var väl ingen fest, utan mer två separata sammankomster under lördagen. En där vi spelade paintball och en där vi gick på restaurang. Paintballen var....smärtsam och helt ärligt inte SKITkul. Det var mörkt, det spelades hög technomusik och det gjorde ont. Stod mest och fegade bakom väggarna, men lyckades ändå bli pepprad med kulor av ett par kollegor. Middagen däremot var ganska trevlig, även om jag mest satt och konverserade med en av de få som förstår mig totalt, nämligen den andre svensken i mitt team.

Jag har upptäckt att det är väldigt annorlunda - på ett bra sätt - att umgås med lite äldre människor (läs: över 20). The main social rule - ignore, ignore, ignore - som följdes slaviskt på gymnasiet gäller inte längre. Dessvärre tillkommer känslan av att vara en ung, oerfaren liten skit av att umgås med dessa "äldre", "erfarna" människor. Jag har aldrig förut känt mig generad över att jag inte var född när Berlinmuren revs... Eller som när svensken i mitt team (som är runt 27) ställer frågan ifall jag ("trots att du är lite yngre") känner XX och XX som också har gått på Sannarpsgymnasiet. Jag undvek att nämna hur gammal jag faktiskt är, rynkade pannan, låtsades tänka efter och sa "hmm...XX låter bekant, men nej, jag kan inte riktigt placera dem".

Jobbet går i övrigt...sådär. Det går säkert inte alls särskilt dåligt, men det känns lite smått hopplöst ibland när man tillägnar 20-30 minuter åt att förklara för en tant hur hon hittar Viasat Sport, eller att hon inte har på rätt AV-kanal på TVn och att jag inte kan hjälpa henne att finna den. Seriöst, minst ett samtal om dagen är från en tant som har hamnat på fel AV-kanal. De flesta är trevliga och hjälplösa, dem mår man verkligen dåligt av att inte kunna hjälpa, De får en att tänka på sin egen farmor eller mormor. Men sen finns det bitchtanter med. Bara så att ni vet. 

Trevliga och tacksamma kunder finns det faktiskt med, idag var det en kund som sade att jag var "veldig koselig å snakke med" och en annan som sa att han var väldigt tacksam för att ha fått hjälp av någon som var så hjälpsam och tillmötakommande. Att de säger sånt gör hela dagen faktiskt. Man känner sig inte lika mycket som en trög jävla svensk.

Man får en del roliga samtal, som igår när en italienare undrade varför han inte kunde se på Serie A.
"Norrmän uppskattar inte italiensk fotboll, men det gör ni svenskar!" Varpå han radade upp tio svenska italienproffs. När jag konstaterade att han nog fick flytta till Sverige för att kunna se Serie A fick jag ett helt tal om varför han INTE ville bo i Sverige. Det främsta var hur kronan hade gått ner och vilket u-land Sverige var jämfört med Norge, men argumentet han höll fram därefter var hur dåliga vi hade blivit på idrott sedan tennis- och längdskidåkningspeaken på 80-talet.  Lyriskt förklarade han: "Sedan Gunde Svan har ni nästan ikke haft någonting. Sedan Gunde Svan har det bara gått nedåt. Gunde Svan åkte förbi alla! Krossade allt motstånd! Gunde Svan alltså, fi fan vad bra han var."


Allt umgänge med teamet mitt i lördags gjorde dessvärre att jag inte hann umgås så mycket med mina kära vänner från Halmstad. Missade en del trevliga saker på lördagen (och även en del otrevliga saker, thank god). Men jag hann i alla fall säga hej då till Elisabeth innan hon far iväg till det stora landet i sydöst (?).

there ain't no party like an alcoholic party.
Det har vi konstaterat.