Grattis Emelie aka min enda kvarvarande sporadiska läsare!
Blogg i ensamhetens tecken
Yes. That is how I will roll these few three days of loneliness. Blogging and facebooking all day long.
Glömde sätta på värmen i "vardagsrummet" igår. Och då Calle hade jävligt rätt när han påstod att golvvärme är långsam värme är det kallt som fan nu. Inte lika kallt i de andra rummen, men det är i vardagsrummet det är göttigast att sitta. Kör därför på långkalsonger (tights fast ändå inte) samt vantar och halsduk.
Hakar alltså på två heta Oslotrender - långkalsonger och att publicera bilder från webkameran på bloggen. You give me a trend and I will follow.
Snön utanför min och Paulines dörr igår var fan inte nådig. Inte äger vi något redskap att ta bort skiten med heller, så den får la ligga där tills den smälter.
Nu ska jag spela Crash!
Glöggprovning!
Idag, söndag, var det tänkt att vi skulle tvinga fram lite julstämning genom att gå i kyrkan och sedan sätta oss och dricka lite mer glögg. Men där glömde vi dessvärre bort i vilket land vi befann oss i och hur det nationella tankesättet lyder: "om du kan ta betalt för det och komma undan med det - vad fan tvekar du på?!"
350 kr för att höra på en konsert i kyrkan - där sätter jag fan stopp.
Jag sätter stopp ganska långt innan dess, för att vara ärlig.
Så vi sket i det där och gick hem för att dricka glögg istället.
Vi satt ett tag för att få till en "mysig bild" i fredags, jag och Pauline. Den här bilden blev bäst av de 20-tal bilder vi tog - det säger ju en hel del.
Tommy Körberg
Om två timmar drar vi oss ner till Majorstuen för att köpa New Moon-biljetter till på onsdag. Ber till gud att det inte kommer finnas några skrikande 14-åriga norska flickor i biosalongen när jag är där. Betalar jag 100 kr för filmen kräver jag total tystnad. Total tystnad och R-Patz.
Emelie - märk väl trumvirveln vid 2.46.
Hallihalliå
Det är väldigt svårt att skriva något om ett liv där det faktiskt inte händer så jävla mycket.
Ska ta tag i det här och skriva något trevligt imorgon. Nu ska vi hem till folket i Töyen där Calle ska laga till en festmåltid (förmodar jag).
Pics på eländet
Tror den hade funkat ganska bra som ett modernt konstverk. Om jag ristar in min signatur på baksidan ska det nog gå helt okej att får den såld för en 50-lapp eller så.
Ja, vad det här är får ni gissa er fram till
Freeeitag
Sitter i vår lilla hybel och kollar på skavlan. Studerar hur bra norrmännen tycks förstå Peter Wahlbeck. Jag värderar hur tomma de ser ut i blicken när han pratar sin breda halländska. Detta för att sedan ha ångest över hur lite norrmännen egentligen förstår mig.
Äh, de förstår mig bra. Annars är de jävlar på att låtsas och gissa i blindo.
Det var en man idag som hade haft mycket problem med Get. De flesta som har haft mycket problem med Get (quite a few, that is) låter sin frustration gå ut över mig. Men icke denna man, istället var han mycket trevlig och hövlig mot mig och gav mig ett varningens ord: "Du som är en sådan trevlig svensk flicka, jag vill uppmana dig att söka ett nytt jobb på ett företag vars kundsyn inte är undermålig."
Det var trevligt, på ett "jag-jobbar-här-men-jag-har-absolut-inget-behov-av-att-försvara-min-arbetsgivare"-sätt.
Anywho, vilket jävla lyft det verkar bli med den nya svenska förbundskaptenen. Mediamässigt alltså. Buggar och har sig i TV. Lagerbäck var en tråkig jävel, det är konstaterat sedan länge. Den största utmaningen i förbundskaptensjobbet kan ju inte vara att bli mer folkligt omtyckt än mr Stiffass himself i alla fall.
Fotbollsmässigt har jag däremot ingen aning om hur det kommer te sig.
Dagens hjärnsläpp får fröken Pauline Engström stå för. Den unga damen valde att torka upp sitt röda nagellack från golvet med en vit handduk. Det var ju inte så smart. Rättelse: Dagens hjärnsläpp står Caroline Ekberg för. Att ställa en platsskål på en varm spisplatta var inte det smartaste draget idag inte.
Han gjorde sitt bästa i alla fall
Uppdatering en gång i veckan is da shit
Ja, det är som synes ganska glest med uppdateringar på bloggfronten. Ni fyra som drabbas av detta får ursäkta.
Köttar på med en roman nedan som kompensation.
Jag inledde igår min femte jobbvecka i Norge. Time flies, minst sagt.
Läget är ju lite annat än vad man trodde när man satt i Halmstad och bygde upp illusioner om hur bankkontot skulle fyllas till bredden i lyckans land Norge. Istället är det erfarenheter jag samlar på mig, inte pengar. Höhö.
Förra veckan bestod av dunderglöggmakeri, teampartehy och finbesök från Halmstad.
Glöggen kommer förmodligen smaka skit, men som sagt, vi samlar på oss erfarenheter - inte smakupplevelser.
Teamfesten var väl ingen fest, utan mer två separata sammankomster under lördagen. En där vi spelade paintball och en där vi gick på restaurang. Paintballen var....smärtsam och helt ärligt inte SKITkul. Det var mörkt, det spelades hög technomusik och det gjorde ont. Stod mest och fegade bakom väggarna, men lyckades ändå bli pepprad med kulor av ett par kollegor. Middagen däremot var ganska trevlig, även om jag mest satt och konverserade med en av de få som förstår mig totalt, nämligen den andre svensken i mitt team.
Jag har upptäckt att det är väldigt annorlunda - på ett bra sätt - att umgås med lite äldre människor (läs: över 20). The main social rule - ignore, ignore, ignore - som följdes slaviskt på gymnasiet gäller inte längre. Dessvärre tillkommer känslan av att vara en ung, oerfaren liten skit av att umgås med dessa "äldre", "erfarna" människor. Jag har aldrig förut känt mig generad över att jag inte var född när Berlinmuren revs... Eller som när svensken i mitt team (som är runt 27) ställer frågan ifall jag ("trots att du är lite yngre") känner XX och XX som också har gått på Sannarpsgymnasiet. Jag undvek att nämna hur gammal jag faktiskt är, rynkade pannan, låtsades tänka efter och sa "hmm...XX låter bekant, men nej, jag kan inte riktigt placera dem".
Jobbet går i övrigt...sådär. Det går säkert inte alls särskilt dåligt, men det känns lite smått hopplöst ibland när man tillägnar 20-30 minuter åt att förklara för en tant hur hon hittar Viasat Sport, eller att hon inte har på rätt AV-kanal på TVn och att jag inte kan hjälpa henne att finna den. Seriöst, minst ett samtal om dagen är från en tant som har hamnat på fel AV-kanal. De flesta är trevliga och hjälplösa, dem mår man verkligen dåligt av att inte kunna hjälpa, De får en att tänka på sin egen farmor eller mormor. Men sen finns det bitchtanter med. Bara så att ni vet.
Trevliga och tacksamma kunder finns det faktiskt med, idag var det en kund som sade att jag var "veldig koselig å snakke med" och en annan som sa att han var väldigt tacksam för att ha fått hjälp av någon som var så hjälpsam och tillmötakommande. Att de säger sånt gör hela dagen faktiskt. Man känner sig inte lika mycket som en trög jävla svensk.
Man får en del roliga samtal, som igår när en italienare undrade varför han inte kunde se på Serie A.
"Norrmän uppskattar inte italiensk fotboll, men det gör ni svenskar!" Varpå han radade upp tio svenska italienproffs. När jag konstaterade att han nog fick flytta till Sverige för att kunna se Serie A fick jag ett helt tal om varför han INTE ville bo i Sverige. Det främsta var hur kronan hade gått ner och vilket u-land Sverige var jämfört med Norge, men argumentet han höll fram därefter var hur dåliga vi hade blivit på idrott sedan tennis- och längdskidåkningspeaken på 80-talet. Lyriskt förklarade han: "Sedan Gunde Svan har ni nästan ikke haft någonting. Sedan Gunde Svan har det bara gått nedåt. Gunde Svan åkte förbi alla! Krossade allt motstånd! Gunde Svan alltså, fi fan vad bra han var."
Allt umgänge med teamet mitt i lördags gjorde dessvärre att jag inte hann umgås så mycket med mina kära vänner från Halmstad. Missade en del trevliga saker på lördagen (och även en del otrevliga saker, thank god). Men jag hann i alla fall säga hej då till Elisabeth innan hon far iväg till det stora landet i sydöst (?).
there ain't no party like an alcoholic party.
Det har vi konstaterat.
Sånt som Carolajn tycker är intressant
Jag har sparat denna bilden på min dator för att lägga upp på min blogg. Tror jag. Eller så var det bara för att ha den där, titta på lite ibland och bli glad. (Jag har ett problem)
Det här är, vilket ni förhoppningsvis ser, Angelina Jolie och två av hennes sex barn, Shiloh och Sahara.
Jag, JAG, tycker det är asnajs att se att Shiloh är en pojkflicka. Det känns som en försäkring inför framtiden att hon inte kommer bli någon "vilja vara berömd för att vara berömd"-bimbo och sakta knarka ner sig i meningslösheten. Nej, hon kommer bli smart, hata att hon är känd pga av sina föräldrar och hålla på med andra, mer viktiga saker än att var känd. Ja.
Jag vet inte varför jag behöver bry mig, but I dooo.
Sen har jag även sparat den här bilden, som talar för sig själv. Fy fan. Den här "tjejen" är FYRA år äldre än mig, alltså 23 år gammal. Och för kanske tre, fyra år sedan såg hon ut som på bilden nedan.
Håhåhå. Som det kan gå, va?
Kaizers Orchestra
Kaizers Orchestra - ett norskt "balkanrock"-band som kommer från Stavanger. Det låter i princip som att de är skåningar eller svenskar som bryter på tyska. Och herregud, det är absolut inte bra musik.
Jag var ute igår - det var "lönningsbier" som jag tror de kallar det för. Alltså, ja, att man får lön och går ut och dricker öl tillsammans. Det var väldigt trevligt faktiskt. Jag fick för första gången i mitt liv uppleva hur det är när folk faktiskt är GENERÖSA när man är ute. Två killar beställde in typ 12 öl helt random direkt när vi kom och bjöd alla och sen rullade det bara på. Intressant. Det kan visserligen bero på att jag tidigare bara har umgåtts med 18-19åriga svenska snåla studenter som mig själv.
Har dessutom blivit erbjuden av både Ina och Alexandra som jag jobbar med att fira jul med någon av dem. Vi snackade om att jobba i jul och jag sa att jag hade kunnat tänka mig att jobba i jul, men inte sitta och vara ensam och tragisk på julafton. Utan någon som helst tvekan sa båda två direkt att jag gärna fick fira jul med någon av deras familjer. Haha, jävligt snälla är de.
Som en parantes bara...
Nu är dock klockan kvart över åtta och jag är astrött. Ska det vara såhär att ha ett jobb?
Funderar allvarligt på att gifta mig med en rik amerikan och bli inskränkt lyxhustru ala Anna Anka. Det känns för rätt för att kunna vara fel.
Tredje dagen på kundservice
Suck.
Nåväl.
Jag kanske var lite väl positiv och naiv i måndags.
Nu har jag suttit två dagar ensam på kundsupport och det går bättre för var dag, men trots det har jag feting prestationsångest över att jag SUUUUGER.
Visst, jag hade väl inte precis trott att jag skulle komma dit, kunna allting och brilljera. Men jag hade ändå ett litet hopp inom mig att det skulle vara fler lätta fel att lösa och färre oklarheter. Men icke. Eller fan, jag vet inte, troligtvis känns hopplösheten större än vad den är, som vanligt. Förmodligen kommer jag lära mig 80-90% av det jag inte kan lösa för tillfället under de kommande veckorna.
Jag hatar bara att känna mig dålig. Och jag hatar att behöva känna mig som en jobbig, okunnig jävel som behöver fråga om hjälp hela tiden, även om de faktiskt inte verkar störa sig särskilt mycket på att jag gör det.
Fick förresten min första utskällning idag, haha. Det berodde inte på något jag gjorde fel personligen, utan på vad jag som anställd hos företaget stod för - förjävlig service och behandling av kunderna. "Ja, jag ursäktar så mycket (kunden: "din ursäkt betyder inte ett skit!"), jag noterar vad du har att säga och för det vidare."
Värst var det dock igår när en viktig del av systemet vi använder slutade fungera. Det var inte precis så att man slapp ta emot samtal och det var inte precis så att varenda jäkla inkommande samtal inte krävde bruk av just den delen av systemet. Därför segade jag ner, tänkte att "det här är fan första dagen på jobbet - ingen förlitar sig på att jag gör en bra insats" och tog max 4 samtal de två sista timmarna (vilket visserligen ganska nära mitt normala samtalssnitt).
Hur många samtal man ska ta i snitt under en timme: 7,8
Mitt snitt under de senaste två dagarna: 2,3
Jag tröstar mig med att det verkar gå lika "dåligt" för de andra nya. Det tyder på att mina problem inte enbart beror på att jag är svensk och inkompetent.
Woo
Ja, då har man lagt den första "riktiga" arbetsdagen bakom sig. Idag fick vi rookisar sitta två och två, så jag delade telefon med Alexandra (en norsk jobbkompis som jag funkar väldigt bra tillsammans med).
Om vi ser det ur ett perspektiv där man inte ställer några större krav på mina kundbehandlarskills gick det faktiskt ganska bra. Om vi däremot ställer dagens insats mot de normala kraven som ställs på en kundbehandlare gick det...kanske inte sådär jättebra. Jag tog nog 7 samtal under dagen, typ 40 färre än vad man ska, höhö. Tog nog i genomsnitt en halvtimme för att hjälpa en kund eftersom man var så oerfaren när det gäller att koppla till vilka problem som innebär vilka fel. Som tur är finns det en stående support som fick tåla att hjälpa oss en hel del. Förvånansvärt nog blev kunderna inte särskilt irriterade på att få höra "kan du hålla lite...?" typ tre gånger under ett samtal då man sprang bort till någon kunnig människa och frågade om hjälp.
Men jag är nöjd ändå, jag trivs jävligt bra faktiskt. Trevliga människor och tiden går ganska snabbt (ok, det kanske inte håller i sig mer än en dag). Om två veckor ska vi ha en teamträff (alla som jobbar med support är uppdelade i team) där vi ska spela paintball och bli bjudna på restaurang - nice!
Ja, här är vi dåliga på att blogga
Jag vaknade klockan 12 och tillbringade de fyra efterföljande timmarna i någon sorts dvala framför datorn och House. Jag ska visserligen inte påstå att de timmarna som följde de fyra första var särskilt mer produktiva eller givande, men jag bakade i alla fall bröd och var ute och gick (den enda motionsformen som existerar för mig these days).
Just det! Det tvivellöst mest onödiga jag gjorde idag var att köpa äpplen. Inte för att det i teorin är onödigt att köpa äpplen, men när de kostar 15 norska rikstaler per styck måste man vara TOTALTHELTJÄVLA hjärndöd för att köpa dem. Det vet 7eleven. Det är därför de inte sätter någon prislapp under, så att man blir tvungen att chansa. Jag chansade. Fick höra priset i kassan. Hjärnan kopplade över till hjärndödhetsmode. Jag köpte äpplena. De låg förpackade två och två. Summa sumarum: trettio kronor. För två äpplen.
Ångrar att jag inte tog bild på mina bullar som jag bakade igår (jag vet, både bullar och bröd under en helg. Lite Bree Van De Kamp-varning på det), trots den tvivelaktiga ugnen blev de faktiskt ganska bra. Jag vet visserligen hur att ta en bild på dem hade gjort mig lyckligare....
Här är några bilder på lite andra saker i alla fall:
Igår var vi uppe på Calle och Antons tak.
Utsikten från Anton och Calles tak. Very nice.
Men vad hjälper väl det när det ser såhär miserabelt ut innuti?
(Hehe, cheap shoot, I know)
The fancy side of town (underförstått min och Paulines sida av staden)
Vi får nog se till att köpa ett överkast till den där hästens sängen dock.
Och möjligtvis ett matbord med stolar. Men sedan så.
My new phone
Och här är Oscar som jag passade från och till de två första veckorna jag var i Oslo.
Freitaaag
First of all: WTF? VAD ÄR DEN MANNENS PROBLEM?
Second of all: Jag klarade testet! Weeeii. Inte för att skryta eller så, men utan att öva något dagen innan fick jag 76 av 78 rätt, 97,44% med andra ord. Måste ligga ganska högt på all time high-listan med tanke på att ingen någonsin har fått alla rätt. (Nu glömmer vi det faktum att själva testet innebar att man under tidsbegränsning fick sitta och leta upp alla svaren på portalen och nätet, om man kunde hitta dem, och att tanken med testet är att alla ska klara det.)
Inte nog med det, jag har även svarat på fyra samtal idag. Mahaha. Supporterkillen jag satt med försökte övertala mig om att ta ett och jag tänkte att det var lika bra att få det överstökat. Gick ganska bra faktiskt, även om jag självklart fick mycket hjälp. Umar, som supporterkillen hette, skrev ner på en lapp eller mimade fram exakt vad jag skulle göra, haha. Råkade ut för en pinsam incident bara, som grundar sig i att jag har noll skills i artighetsfraser. Verkligen noll skills what so ever, varken på svenska eller norska.
Det hela skedde vid slutet av ett kundsamtal:
Kunden (på norska): "Tack så mycket för hjälpen då!"
Jag: "Eh....*en kort panikartad paus medan jag utan framgång försöker tyda vad Umar mimar att jag ska svara* Ja. HEJ DÅ!"
Kunden: *tyst en stund* "öhh...ha det bra!"
Gahr... mitt vanliga svar på tack är "lugnt", men så kan man ju inte säga utan att låta som en idiot...
Och nu har jag glömt bort var det lämpliga svaret på norska är igen...men jag tror det var: "bare hyggelig" typ. Så att ni vet.
Danmark - Sverige på Harrys imorgon, alla norgesvenskar! Det kör vi på va?
