carolajn

Ja, det är som synes ganska glest med uppdateringar på bloggfronten. Ni fyra som drabbas av detta får ursäkta.

Köttar på med en roman nedan som kompensation.

Jag inledde igår min femte jobbvecka i Norge. Time flies, minst sagt.
Läget är ju lite annat än vad man trodde när man satt i Halmstad och bygde upp illusioner om hur bankkontot skulle fyllas till bredden i lyckans land Norge. Istället är det erfarenheter jag samlar på mig, inte pengar. Höhö.

Förra veckan bestod av dunderglöggmakeri, teampartehy och finbesök från Halmstad.
Glöggen kommer förmodligen smaka skit, men som sagt, vi samlar på oss erfarenheter - inte smakupplevelser.

Teamfesten var väl ingen fest, utan mer två separata sammankomster under lördagen. En där vi spelade paintball och en där vi gick på restaurang. Paintballen var....smärtsam och helt ärligt inte SKITkul. Det var mörkt, det spelades hög technomusik och det gjorde ont. Stod mest och fegade bakom väggarna, men lyckades ändå bli pepprad med kulor av ett par kollegor. Middagen däremot var ganska trevlig, även om jag mest satt och konverserade med en av de få som förstår mig totalt, nämligen den andre svensken i mitt team.

Jag har upptäckt att det är väldigt annorlunda - på ett bra sätt - att umgås med lite äldre människor (läs: över 20). The main social rule - ignore, ignore, ignore - som följdes slaviskt på gymnasiet gäller inte längre. Dessvärre tillkommer känslan av att vara en ung, oerfaren liten skit av att umgås med dessa "äldre", "erfarna" människor. Jag har aldrig förut känt mig generad över att jag inte var född när Berlinmuren revs... Eller som när svensken i mitt team (som är runt 27) ställer frågan ifall jag ("trots att du är lite yngre") känner XX och XX som också har gått på Sannarpsgymnasiet. Jag undvek att nämna hur gammal jag faktiskt är, rynkade pannan, låtsades tänka efter och sa "hmm...XX låter bekant, men nej, jag kan inte riktigt placera dem".

Jobbet går i övrigt...sådär. Det går säkert inte alls särskilt dåligt, men det känns lite smått hopplöst ibland när man tillägnar 20-30 minuter åt att förklara för en tant hur hon hittar Viasat Sport, eller att hon inte har på rätt AV-kanal på TVn och att jag inte kan hjälpa henne att finna den. Seriöst, minst ett samtal om dagen är från en tant som har hamnat på fel AV-kanal. De flesta är trevliga och hjälplösa, dem mår man verkligen dåligt av att inte kunna hjälpa, De får en att tänka på sin egen farmor eller mormor. Men sen finns det bitchtanter med. Bara så att ni vet. 

Trevliga och tacksamma kunder finns det faktiskt med, idag var det en kund som sade att jag var "veldig koselig å snakke med" och en annan som sa att han var väldigt tacksam för att ha fått hjälp av någon som var så hjälpsam och tillmötakommande. Att de säger sånt gör hela dagen faktiskt. Man känner sig inte lika mycket som en trög jävla svensk.

Man får en del roliga samtal, som igår när en italienare undrade varför han inte kunde se på Serie A.
"Norrmän uppskattar inte italiensk fotboll, men det gör ni svenskar!" Varpå han radade upp tio svenska italienproffs. När jag konstaterade att han nog fick flytta till Sverige för att kunna se Serie A fick jag ett helt tal om varför han INTE ville bo i Sverige. Det främsta var hur kronan hade gått ner och vilket u-land Sverige var jämfört med Norge, men argumentet han höll fram därefter var hur dåliga vi hade blivit på idrott sedan tennis- och längdskidåkningspeaken på 80-talet.  Lyriskt förklarade han: "Sedan Gunde Svan har ni nästan ikke haft någonting. Sedan Gunde Svan har det bara gått nedåt. Gunde Svan åkte förbi alla! Krossade allt motstånd! Gunde Svan alltså, fi fan vad bra han var."


Allt umgänge med teamet mitt i lördags gjorde dessvärre att jag inte hann umgås så mycket med mina kära vänner från Halmstad. Missade en del trevliga saker på lördagen (och även en del otrevliga saker, thank god). Men jag hann i alla fall säga hej då till Elisabeth innan hon far iväg till det stora landet i sydöst (?).

there ain't no party like an alcoholic party.
Det har vi konstaterat.