Sånt som Carolajn tycker är intressant
Jag har sparat denna bilden på min dator för att lägga upp på min blogg. Tror jag. Eller så var det bara för att ha den där, titta på lite ibland och bli glad. (Jag har ett problem)
Det här är, vilket ni förhoppningsvis ser, Angelina Jolie och två av hennes sex barn, Shiloh och Sahara.
Jag, JAG, tycker det är asnajs att se att Shiloh är en pojkflicka. Det känns som en försäkring inför framtiden att hon inte kommer bli någon "vilja vara berömd för att vara berömd"-bimbo och sakta knarka ner sig i meningslösheten. Nej, hon kommer bli smart, hata att hon är känd pga av sina föräldrar och hålla på med andra, mer viktiga saker än att var känd. Ja.
Jag vet inte varför jag behöver bry mig, but I dooo.
Sen har jag även sparat den här bilden, som talar för sig själv. Fy fan. Den här "tjejen" är FYRA år äldre än mig, alltså 23 år gammal. Och för kanske tre, fyra år sedan såg hon ut som på bilden nedan.
Håhåhå. Som det kan gå, va?
Kaizers Orchestra
Kaizers Orchestra - ett norskt "balkanrock"-band som kommer från Stavanger. Det låter i princip som att de är skåningar eller svenskar som bryter på tyska. Och herregud, det är absolut inte bra musik.
Jag var ute igår - det var "lönningsbier" som jag tror de kallar det för. Alltså, ja, att man får lön och går ut och dricker öl tillsammans. Det var väldigt trevligt faktiskt. Jag fick för första gången i mitt liv uppleva hur det är när folk faktiskt är GENERÖSA när man är ute. Två killar beställde in typ 12 öl helt random direkt när vi kom och bjöd alla och sen rullade det bara på. Intressant. Det kan visserligen bero på att jag tidigare bara har umgåtts med 18-19åriga svenska snåla studenter som mig själv.
Har dessutom blivit erbjuden av både Ina och Alexandra som jag jobbar med att fira jul med någon av dem. Vi snackade om att jobba i jul och jag sa att jag hade kunnat tänka mig att jobba i jul, men inte sitta och vara ensam och tragisk på julafton. Utan någon som helst tvekan sa båda två direkt att jag gärna fick fira jul med någon av deras familjer. Haha, jävligt snälla är de.
Som en parantes bara...
Nu är dock klockan kvart över åtta och jag är astrött. Ska det vara såhär att ha ett jobb?
Funderar allvarligt på att gifta mig med en rik amerikan och bli inskränkt lyxhustru ala Anna Anka. Det känns för rätt för att kunna vara fel.
Tredje dagen på kundservice
Suck.
Nåväl.
Jag kanske var lite väl positiv och naiv i måndags.
Nu har jag suttit två dagar ensam på kundsupport och det går bättre för var dag, men trots det har jag feting prestationsångest över att jag SUUUUGER.
Visst, jag hade väl inte precis trott att jag skulle komma dit, kunna allting och brilljera. Men jag hade ändå ett litet hopp inom mig att det skulle vara fler lätta fel att lösa och färre oklarheter. Men icke. Eller fan, jag vet inte, troligtvis känns hopplösheten större än vad den är, som vanligt. Förmodligen kommer jag lära mig 80-90% av det jag inte kan lösa för tillfället under de kommande veckorna.
Jag hatar bara att känna mig dålig. Och jag hatar att behöva känna mig som en jobbig, okunnig jävel som behöver fråga om hjälp hela tiden, även om de faktiskt inte verkar störa sig särskilt mycket på att jag gör det.
Fick förresten min första utskällning idag, haha. Det berodde inte på något jag gjorde fel personligen, utan på vad jag som anställd hos företaget stod för - förjävlig service och behandling av kunderna. "Ja, jag ursäktar så mycket (kunden: "din ursäkt betyder inte ett skit!"), jag noterar vad du har att säga och för det vidare."
Värst var det dock igår när en viktig del av systemet vi använder slutade fungera. Det var inte precis så att man slapp ta emot samtal och det var inte precis så att varenda jäkla inkommande samtal inte krävde bruk av just den delen av systemet. Därför segade jag ner, tänkte att "det här är fan första dagen på jobbet - ingen förlitar sig på att jag gör en bra insats" och tog max 4 samtal de två sista timmarna (vilket visserligen ganska nära mitt normala samtalssnitt).
Hur många samtal man ska ta i snitt under en timme: 7,8
Mitt snitt under de senaste två dagarna: 2,3
Jag tröstar mig med att det verkar gå lika "dåligt" för de andra nya. Det tyder på att mina problem inte enbart beror på att jag är svensk och inkompetent.
Woo
Ja, då har man lagt den första "riktiga" arbetsdagen bakom sig. Idag fick vi rookisar sitta två och två, så jag delade telefon med Alexandra (en norsk jobbkompis som jag funkar väldigt bra tillsammans med).
Om vi ser det ur ett perspektiv där man inte ställer några större krav på mina kundbehandlarskills gick det faktiskt ganska bra. Om vi däremot ställer dagens insats mot de normala kraven som ställs på en kundbehandlare gick det...kanske inte sådär jättebra. Jag tog nog 7 samtal under dagen, typ 40 färre än vad man ska, höhö. Tog nog i genomsnitt en halvtimme för att hjälpa en kund eftersom man var så oerfaren när det gäller att koppla till vilka problem som innebär vilka fel. Som tur är finns det en stående support som fick tåla att hjälpa oss en hel del. Förvånansvärt nog blev kunderna inte särskilt irriterade på att få höra "kan du hålla lite...?" typ tre gånger under ett samtal då man sprang bort till någon kunnig människa och frågade om hjälp.
Men jag är nöjd ändå, jag trivs jävligt bra faktiskt. Trevliga människor och tiden går ganska snabbt (ok, det kanske inte håller i sig mer än en dag). Om två veckor ska vi ha en teamträff (alla som jobbar med support är uppdelade i team) där vi ska spela paintball och bli bjudna på restaurang - nice!
Ja, här är vi dåliga på att blogga
Jag vaknade klockan 12 och tillbringade de fyra efterföljande timmarna i någon sorts dvala framför datorn och House. Jag ska visserligen inte påstå att de timmarna som följde de fyra första var särskilt mer produktiva eller givande, men jag bakade i alla fall bröd och var ute och gick (den enda motionsformen som existerar för mig these days).
Just det! Det tvivellöst mest onödiga jag gjorde idag var att köpa äpplen. Inte för att det i teorin är onödigt att köpa äpplen, men när de kostar 15 norska rikstaler per styck måste man vara TOTALTHELTJÄVLA hjärndöd för att köpa dem. Det vet 7eleven. Det är därför de inte sätter någon prislapp under, så att man blir tvungen att chansa. Jag chansade. Fick höra priset i kassan. Hjärnan kopplade över till hjärndödhetsmode. Jag köpte äpplena. De låg förpackade två och två. Summa sumarum: trettio kronor. För två äpplen.
Ångrar att jag inte tog bild på mina bullar som jag bakade igår (jag vet, både bullar och bröd under en helg. Lite Bree Van De Kamp-varning på det), trots den tvivelaktiga ugnen blev de faktiskt ganska bra. Jag vet visserligen hur att ta en bild på dem hade gjort mig lyckligare....
Här är några bilder på lite andra saker i alla fall:
Igår var vi uppe på Calle och Antons tak.
Utsikten från Anton och Calles tak. Very nice.
Men vad hjälper väl det när det ser såhär miserabelt ut innuti?
(Hehe, cheap shoot, I know)
The fancy side of town (underförstått min och Paulines sida av staden)
Vi får nog se till att köpa ett överkast till den där hästens sängen dock.
Och möjligtvis ett matbord med stolar. Men sedan så.
My new phone
Och här är Oscar som jag passade från och till de två första veckorna jag var i Oslo.
Freitaaag
First of all: WTF? VAD ÄR DEN MANNENS PROBLEM?
Second of all: Jag klarade testet! Weeeii. Inte för att skryta eller så, men utan att öva något dagen innan fick jag 76 av 78 rätt, 97,44% med andra ord. Måste ligga ganska högt på all time high-listan med tanke på att ingen någonsin har fått alla rätt. (Nu glömmer vi det faktum att själva testet innebar att man under tidsbegränsning fick sitta och leta upp alla svaren på portalen och nätet, om man kunde hitta dem, och att tanken med testet är att alla ska klara det.)
Inte nog med det, jag har även svarat på fyra samtal idag. Mahaha. Supporterkillen jag satt med försökte övertala mig om att ta ett och jag tänkte att det var lika bra att få det överstökat. Gick ganska bra faktiskt, även om jag självklart fick mycket hjälp. Umar, som supporterkillen hette, skrev ner på en lapp eller mimade fram exakt vad jag skulle göra, haha. Råkade ut för en pinsam incident bara, som grundar sig i att jag har noll skills i artighetsfraser. Verkligen noll skills what so ever, varken på svenska eller norska.
Det hela skedde vid slutet av ett kundsamtal:
Kunden (på norska): "Tack så mycket för hjälpen då!"
Jag: "Eh....*en kort panikartad paus medan jag utan framgång försöker tyda vad Umar mimar att jag ska svara* Ja. HEJ DÅ!"
Kunden: *tyst en stund* "öhh...ha det bra!"
Gahr... mitt vanliga svar på tack är "lugnt", men så kan man ju inte säga utan att låta som en idiot...
Och nu har jag glömt bort var det lämpliga svaret på norska är igen...men jag tror det var: "bare hyggelig" typ. Så att ni vet.
Danmark - Sverige på Harrys imorgon, alla norgesvenskar! Det kör vi på va?
Ett problem löst
Too bad bara att jag inte brydde mig om att bekräfta mina misstänkar förrän jag hällde feta klumpar med mjölk över gröten.
Gick genast upp till "hyresvärden" (vet inte om man kallar honom för det, men det är han som äger lägenheten vi bor i. Nikolai heter han i alla fall) och sa till honom att "ehmm, he. he. Jag vet inte riktigt vad det heter på norska, hehe. Men jag tror att en, ehm, propp har gått". Kallas en säkring för "en propp", eller är det bara jag som har fått för mig det? Blev fruktansvärt osäker i alla fall. Han förstod i vilket fall ingenting, så jag fick förklara lite närmare tills han utropade "jaha, en sikkring!".
Jag: "Hmm. Ja. Just det...säkring heter det ja. Hehe."
Han fixade det direkt i alla fall, så både kylskåp och spisplattor funkar nu och jag håller tummarna för att inget mer i kylen är förstört.
Livets jävlighet
HELVETE. HELVETE. HELVETE. HELVETE. HELVETE. HELVETE. HELVETE. HELVETE.
Fan. Ta. Denna. Dagen. Och gårdagen.
Jag syftar främst på de überjävliga händelser som följer:
1. Efter Emelies telefonterror (hehe) under gårdagen slutade min mobil att vilja sammarbeta med mig. Skärmen blir vit, den hänger sig och startas om när den känner för det.
Därmed skapades inte bara ett uppenbart problem igår - jag måste köpa en ny mobil - utan också ett, för tillfället, allvarligare problem då jag använder mobilen som väckarklocka. Eftersom Pauline inte var hemma igår kunde jag inte be henne ställa sin mobil så att jag kom upp i tid för jobbet. Ett ord: panik. Vad skulle jag göra liksom? Kunde ju inte direkt somna och hoppas på att jag skulle vakna klockan 7 utav mig själv, cause that aint gonna happen. Jag kunde ju inte heller vara vaken hela natten och komma till jobbet som en jävla zombie.
Det hela löstes genom att jag (efter fyra försök) lyckades hinna skriva ihop ett sms till mamma, som kom på idén att hon skulle ringa mig på skype på morgonen. Genious. Sedan garderade jag mig genom att hitta en väckarklocka på nätet. Problem solved. Nu är det bara att hosta upp pengar till en ny, billig jävla mobil.
2. Efter jobbet idag skulle jag gå över gatan samtidigt som jag ville hinna gå om en kvinna. Därför gick jag ganska snabbt och tänkte inte på att de har rivit upp asfalten och att underlaget är ganska ojämnt. Det säger väl sig själv att självklart, SJÄLVKLART, snubblar jag och faller i slowmotion medan jag sprattlar i luften. Det måste ha sett fruktansvärt kul ut. Men det är desto mindre kul och betydligt jävla mer pinsamt när det händer en själv medan man är ensam och typ 12 okända människor ser på. Inte görs saken bättre av att jag slog sönder mina jeansleggings på båda knäna. AHHHHHH HELVETESJÄVLASKIT *ångestskrik*
3. Ungefär en kvart senare kommer jag hem och upptäcker att våra kokplattor inte fungerar.
Nej visst, det är ingen som har dött eller så, men what the FAAACK. Vad händer? Vad har jag gjort för ont? VARFÖR BLIR JAG STRAFFAD?
Stol på dej
Ris och championer stekta tillsammans med en morot, vitlök och gullök. Är faktiskt inte så äckligt som det låter, eller så sänker man bara sina krav efter situationen man befinner sig i. I Norge lever man enkelt, och from imorgon ska jag banne mig börja ta med mig matlåda till jobbet.
Jobbet går för övrigt bra. Idag fick vi spendera ca tre och en halv timme med att sitta brevid en "kundbehandlare" och lyssna på deras samtal med kunder in need. Kommer bli DRITTvanskeligt den første gang man sitter der og skall ta ett samtale! Höhö.
I övrigt har det svenska skitvädret kommit hit. Jag glömde att ta med mig regnjacka till jobbet, så jag blev jefligt blöt på vägen hem. Oslo måste ha sämst avrinningssystem i, jag vet inte, Norden? It sucks anyway, vatten flödade överallt. Med 100 meter kvar till lägenheten blev jag dessutom totalt nedskvätt av en fucking bil.
Dagens lamaste citat kom från en skånsk busschaufför (som skrev och pratade i telefon medan han körde och dessutom levererade ett klämkäckt adjö-citat för varje hållplats där folk gick av), ungefär såhär löd det: "Golvet på bussen svänger och dunkar som på ett diskotek. Det enda som saknas är lite musik."
Ja, jag vet inte hur det låter out of context, så att säga. Men när typ 70 pers står ihopklämda som sillar i en konservburk och fruktar för sina liv kändes det...lite smått opassande.
Da apartment
Här kommer några bilder på vårt chillpalace och hem de kommande månaderna.
Das kitchen.
Vårt handfat. Inte det mest intressanta kanske...men fint, right?
Vår dusch/ställe där vi torkar kläderna
Våra snajsiga fönster
Pauline på sin säng/vår "soffa" i vårt ena sovrum/köket
Här ser ni bord och hyllor från Ikea till den sammanlagda kostnaden av 138 kr. Det är vi nöjda med. Snart ska Playstationet få sällskap av en TV. Då jäklar...då...ska det ses på TV.
Här skådar vi sovrumet - för tillfället mitt rum - där vi även förvarar våra kläder...
...i den här skapelsen från Ikea. "Inga dörrar att stänga igen?", tänker ni. Nej, men hade ni fått den här för 300 kr hade inte ni heller klagat. Så det så.
I eftermiddag skall kanelbullens dag firas hemma hos Emelie och Annevi, sedan ska det skypas med Ramona. Trevligt, trevligt.
Imorgon börjar jag förresten att jobba, börjar bli lite nervös om jag ska vara ärlig.
